Vilka är de vanligaste ytbehandlingsmetoderna för skärblad av volframkarbid

Ytbehandlingsmetoder för skärblad av volframkarbid är avgörande för att förbättra verktygets prestanda och förlänga livslängden. Nedan följer en detaljerad förklaring av dessa ytbehandlingsmetoder:

Beläggning
Beläggning innebär att bladets yta täcks med en eller flera tunna filmer för att förbättra dess prestanda. Vanliga beläggningsmaterial inkluderar bland annat titannitrid (TiN), titankarbonitrid (TiCN), aluminiumoxid (Al2O3). Dessa material ger utmärkt slitstyrka, korrosionsbeständighet och prestanda vid höga temperaturer. Beläggning kan avsevärt öka hårdheten och korrosionsbeständigheten hos volframkarbidblad, minska friktion och slitage och därmed förlänga deras livslängd. Till exempel kan en titannitridbeläggning öka verktygets hårdhet till över 2000HV och förbättra dess slitstyrka med 3-5 gånger.

Besprutning
Sprayning är en teknik som innebär att man applicerar en beläggning på bladets yta med en sprutpistol. Metoder som sprutning med höghastighetssyrebränsle (HVOF) och plasmasprutning används ofta. HVOF-sprutning är lämplig för arbetsstycken med komplexa ytor och tjockare material, medan plasmasprutning är idealisk för tunnare material. Sprayning kan skapa en enhetlig och tät beläggning, vilket förbättrar bladets slitage och korrosionsbeständighet. Blad med sprutade beläggningar kan bibehålla stabil skärprestanda under längre tid under bearbetningen.

Nitrering
Nitrering är en metod som förbättrar bladets prestanda genom att bilda ett nitrerat lager på dess yta. Processen involverar vanligtvis höga temperaturer, där styrning av nitreringstiden och temperaturen kan skapa ett tätt nitrerat lager på bladets yta. Nitrering förbättrar avsevärt bladets hårdhet och slitstyrka, vilket gör det mer lämpat för bearbetning av material med hög hårdhet. Nitrerade blad tål större skärkrafter och termiska belastningar under bearbetning.

Kemiska metoder
Kemiska metoder innebär att en skyddande film bildas på bladets yta genom kemiska reaktioner. Vanliga kemiska metoder inkluderar elektrolytisk polering och nedsänkningstekniker. Elektrolytisk polering kan ta bort grader och oxider från bladets yta, vilket förbättrar ytjämnheten, medan nedsänkningsmetoder skapar ett kemiskt modifierat lager på bladets yta, vilket förbättrar korrosions- och slitstyrkan. Kemiska metoder kan bilda en enhetlig och tät skyddsfilm på bladets yta, vilket förbättrar dess korrosions- och slitstyrka, vilket effektivt förlänger bladets livslängd.

Fysiska metoder
Fysiska metoder använder fysiska medel för att bilda ett härdat lager på bladets yta. Vanliga fysiska metoder inkluderar polarisationsbehandling och vakuumdeponering. Polariseringsbehandling innebär att ett externt elektriskt fält appliceras för att omordna atomer på bladets yta för att bilda ett härdat skikt, medan vakuumdeponering använder kemiska reaktioner för att avsätta en tunn film på bladets yta. Fysiska metoder kan skapa ett hårt, slitstarkt skyddsskikt på bladets yta, vilket förbättrar dess hårdhet och slitstyrka. Detta skyddsskikt kan effektivt motstå slitage och korrosion under skärprocessen och förlänger därigenom bladets livslängd.

I praktiska tillämpningar kan dessa ytbehandlingsmetoder användas individuellt eller i kombination för att uppnå optimal verktygsprestanda och livslängd. Valet av ytbehandlingsmetod beror på specifika appliceringskrav, bearbetningsförhållanden och kostnadsöverväganden.